Från Ladugårds Strandgata till en storslagen boulevarder

Strandvägen hette en gång i tiden Ladugårds Strandgata och var ett riktigt slumkvarter. Här bestod bostäder av skjul som knappt hade tak, de vägar som fanns var små smala stigar som blivit upptrampade av bara fötter och det låg skräp i varje hörna. En illaluktande stank låg konstant över området och sjukdomarna var vanliga och många.

”Det fordrades verkligen en visionär framtidsblick för att inse de slumrande möjligheterna i de skräpiga, illaluktande och illa beryktade kvarter.” skriver Carl Olov Sommar: Strandvägen, 1987, Bonnier Stockholm.

1857 kom A. E. Schuldheis med motionen att upprätta en stadsplan för Stockholms utbyggnad. Han var kammakare och ansåg att Stockholm behövde förses med fler vackra byggnader och boulevarder. Det var dock få som gillade idén att göra om Ladugårds Strandgata till en boulevard eftersom det var svårt att föreställa sig den enorma förändring som skulle krävas.

Vid samma tid började även Nybrokajen att falla sönder. Rotheim var ansvarig för att rita en ny kaj samt kalkylera om man kunde bygga ut kajen längs Ladugårds Strandgata. Förslaget som han lämnade fram 1859 var en stor och bred kaj ända fram till Djurgårdsbron. Detta förslag mötte både ris och ros och stora diskussioner startades. Efter en två års lång tvist sa Hans Kungliga Majestät att Strandvägsplanen skulle genomföras och därmed började bygget. Målet blev att bygga klart Strandvägen till Stockholmsutställningen som skulle hållas 1897.

1862 började man fylla ut, bygga väg och spår till spårvagnarna. Det tog 15 år innan den 35 meter breda och 1200 meter långa gatan stod klar. Träden till den tre-radade allén började planterades vid 1879.

De första husen som stod klara var Strandvägen 23-27 i kvarteret ädelman Större. De byggdes mellan 1982-1983 av Oskar Erikson. En nytt namn behövdes till den gata som skulle bli Stockholms nya stolthet och vid namnreformen 1885 så försvann slumkvarteret Ladugårds Strandgata och ersattes av det ståtliga Strandvägen. Ett efter ett reste sig palatsen längs den nya gatan och Claës Lundin skrev i sin bok Nya Stockholm:

”Där luktar ännu sill, och kolstybb ryker ännu från de många kolgårdarna, tegelmjöl från tegelstenhögarna, men vägen är bred, med både kör-, gång- och ridbanor, planterad med träd, en riktig boulevard. Där ila spårvagnar och alla möjliga personfordom på den långa, raka sträckan. Där byggs palats. Inom få år är Strandvägen en av Stockholms förnämsta stråkvägar för den fina världen.”

Och visst hade C. Lundin rätt! När husen väl stod klara blev Strandvägen ett populärt ställe att synas på. Att bo på Strandvägen var exklusivt och lyxigt, ett klart tecken på att man var välbärgad. Att fika på Strandvägen gjorde alla de förnäma damerna och herrarna som ville synas i gräddan. Att promenera här var en vanlig söndagssyssla och det blev många stopp för att hälsa på alla man kände.

Tiderna förändrades och Strandvägen renoverades men fick hela tiden behålla sin yttre charm och stil. Folk fortsatte besöka Strandvägen precis som sina mor och farföräldrar ända till idag. Nu kryllar det av mysiga stopp på vägen längs Strandvägen och om man inte har ett från början så hittar man enkelt ett när man kommer dit. Strandvägen binder samman skärgården med innerstaden med sin gamla prakt och elegans. A. E. Schuldheis vision om en präktig boulevard lever kvar än idag.